Lupiner hotar de 300 rödlistade arter som lever längs våra vägkanter.

Foto: Alicja från Pixabay

Hotet från de invasiva arterna - snart försent att stoppa

Blomsterlupiner och andra invasiva arter är ett akut hot mot ängs- och hagmarksväxter.

– Vi måste agera nu. Om några år kan det vara för sent, säger Anders Sjölund som är nationell samordnare för naturfrågor på Trafikverket.

Dokument

2019-06-02

Effektivisering och modernisering av jordbruket har gjort att dagens åkrar och ängar har mycket lite gemensamt med det gamla kulturlandskapet. Av de ängs- och slåttermarker som fanns i Sverige en bit in på 1900-talet finns det i dag bara några procent kvar, vilket bland annat lett till att många växtarter är hotade.

– Miljön i vägkanterna påminner till viss del om det gamla kulturlandskapets och innebär för många av dessa växter en chans att överleva, säger Agneta Milton som är entreprenadingenjör på Svevia.

Uppskattningsvis 300 rödlistade djur och växtarter lever i dag utmed de svenska vägarna. Det är ytor som helt eller delvis håller på att tas över av invasiva arter som därmed hotar delar av den biologiska mångfalden.

Störst skada orsakas av blomsterlupin och jätteloka. Det är också de arter som sprids snabbast.

Jättelokan tränger genom sina höga och täta bestånd ut annan växtlighet. Växtsaften kan ge brännskador på människors hud.

Blomsterlupinen, som kan växa i mycket näringsfattiga förhållanden, bildar en tät vegetation som konkurrerar ut allt i dess närhet. Den sprids lätt via frön som dessutom kan vila i många år för att plötsligt börja gro när förhållandena är gynnsamma.

trafikverket

Anders Sjölund, Trafikverket

– Andra snabbt växande problem är jätteslide, parkslide och hybridslide, berättar Anders Sjölund, nationell samordnare för naturfrågor på Trafikverket.

– Slidearterna kan bli ett verkligt gissel. De är i stort sett omöjliga att utrota om de etablerat sig väl och kan orsaka allvarliga skador även på byggnader och anläggningar.

De flesta invasiva arter har förts in i landskapet av människan, ofta som trädgårdsväxter eller ogräs i fröblandningar. Ibland sprids de till och med aktivt i infrastrukturmiljöer av personer med bristande förståelse för konsekvenserna.

Anders Sjölund berättar att bekämpningen av invasiva arter har släpat efter länge i Sverige.

– Lupinen, till exempel, är i dag ett jätteproblem framför allt från Mälardalen och upp till Jämtland. I delar av Mellansverige har situationen gått så långt att det inte längre handlar om att stoppa den, utan att försöka begränsa dess utbredning. En del områden tvingas vi släppa helt.

– I Jämtland och delar av Dalarna till exempel, finns det dock fortfarande många artrika vägkanter som kan räddas.

Hur bråttom är det?

– Det finns ett fönster som står öppet under ytterligare några år. Sedan är det kört. Ska vi kunna hantera problematiken med invasiva arter innan den har gått oss över huvudet krävs det en nationell kraftsamling. Det är bland annat viktigt att identifiera de områden där vi åtminstone har en möjlighet att utrota dem. Det är ett svenskt kulturarv som står på spel.

" Ett svenskt kulturarv som står på spel. "

– Förutom mer resurser, behöver vi utveckla smartare arbetsmetoder. För att vi ska lyckas behöver att alla hjälpas åt: Naturvårdsverket, kommuner, Trafikverket och entreprenörer. Ska vi verkligen få bort de invasiva arterna krävs mycket stora pengar med de metoder som vi har idag. Det är stora mängder jordmassor som behöver renas från oönskade växtdelar. Förmodligen får vi i många fall nöja oss med att bekämpa och begränsa.

Agneta Milton, entreprenadingenjör på Svevia, säger att det effektivaste sättet att bli av med oönskade arter är att dra eller gräva upp plantorna.

– Vissa bestånd är dock så stora att det inte går att dra upp alla plantor. Istället kan man nöta ut dem.

Hur då?

– Genom att flera gånger per säsong klippa ned dem. Till slut orkar de inte återkomma. Det är viktigt att aldrig låta dem blomma och sätta frön. Med hjälp av exempelvis ett rejält regn eller fåglar kan fröna snabbt spridas över stora ytor.

Är det inte bäst att gräva bort jorden, köra bort den och därefter lägga den på deponi?

– Ibland är det en bra lösning. Men ofta kostar det för mycket, både i form av pengar, energi och miljö. Det är ofta dessutom bättre att på plats omhänderta jorden istället för att köra bort den.

Vad ska sedan hända med den?

– Lupinhaltiga massor till exempel, kan användas som utfyllnad. För att inte fröna ska sprida sig kan man lägga en duk ovanpå och därefter täcka med ett rejält lager av ren jord. Då har lupinerna ingen chans att komma upp. Behöver man i ett senare läge flytta massorna är de då dessutom åtskilda från varandra.

#miljö / #markarbete / #Trafikverket

Ja tack! Jag vill gärna ha I Perspektivs nyhetsbrev sex gånger per år.

LIKNANDE ARTIKLAR

+ VISA FLER

Tipsa oss! Har du ett spännande projekt på gång? Hör av dig!

+ VISA FLER

Vi använder cookies för att förbättra din upplevelse av vår webbplats. Genom att surfa vidare accepterar du dessa cookies. Läs mer om hur du kan hantera cookies.