Fjällvägens riddare ger skidturisterna en trygg resa

Den här dagen är det -11, och en perfekt dag utan snöfall eller andra förhållanden som försämrar trafiksäkerheten. Sannolikt har den strandade långtradaren haft för dåliga vinterdäck och tappat fäste i kurvan, ett vanligt problem med långväga trafik på de här breddgraderna, konstaterar Svevias utsända medarbetare.

Samtidigt som bärgaren funderar på hur han bäst ska få upp det jättelika fordonet ur slänten, ställer vägarbetaren Mattias Olsson och arbetsledaren Henrik Persson ut skyltar före och efter olycksplatsen. Åtgärden får omedelbar effekt på trafiken, som saktar ner förbi platsen.

Det är en tisdag, vilket är tur i sammanhanget. Hade det varit en torsdag eller söndag så hade köerna nu varit kilometerlånga.

– På torsdagar går alla bilar upp till Sälen, och söndagar åker de hem, säger Henrik Persson.

Det är den trafiken som får lilla Sälen att vintertid växa till en fjällstugestad av samma storlek som Eskilstuna, eller Gävle. Den sistnämnda kommer Svevias platschef Nanna Gothe från, men numera är hon en av de bofasta i kommunen, och har lärt känna traktens alla vägar i detalj.

Den här dagen i början av februari har startat som alla dagar här, med morgonmöte där genomgången av nattens händelser sätter agendan. Fungerar alla plogar? Har det varit några trafikolyckor eller avkörningar? Finns det skyltar som borde åtgärdas?

Under Coronapandemin har de digitala möten över Teams, annars träffas personalen i fikarummet på industriområdet utanför Malung, där de utgår ifrån. Varje dag är det nya rutter inplanerade i schemat, men allt som oftast händer det något. Som denna dag, då Svevia får göra utryckning till en olycksplats.

– Det som är intressant med det här jobbet är att man tror att allting är planerat, men så får man ett samtal och hela dagen är ändrad för då har det hänt något, säger Nanna Gothe.

Vi sätter oss i en av Svevias bilar och svänger ut på Sälenvägen på väg till platsen för avåkningen. Coronapandemin har inte lett till någon minskad fjälltrafik. Snarare är det fler som åker till Sälenfjällen när det inte går att åka någon annanstans. Trafiken, den är i alla fall lika intensiv som vanligt på stugbytardagarna.

– Det är väldigt tät trafik de dagarna, vi får anpassa vissa andra jobb så vi inte lägger dem då. Vi kan inte vara på fjället en torsdag eftermiddag till exempel, det är för mycket trafik, säger Henrik Persson.

Vissa platser på högfjället går inte att arbeta på, annat än på småtimmarna. I familjeparadiset Lindvallen kan plogen gå mellan fyra och sex på morgonen, sedan blir det parkeringskaos.

De tyngsta trafikdagarna är det svårt för plogbilarna att komma ut i den täta trafiken.

– Vi måste ligga steget före, vi vill inte ha in en plogbil i karavanen av bilar, med omkörningar och annat, säger Nanna och får medhåll av Henrik Persson:

– Svänger plogbilen av på en parkeringsficka så släpps den inte in igen. Trafikanterna anser att vi är en olägenhet för dem och förstår inte att vi är ute för att det ska bli säkrare. De har någon gps-tid som visar när de ska vara framme vid stugan. Är de inte det så ringer de oss. Vi får väldigt många samtal från privatpersoner med synpunkter på vägarna, att köerna går för sakta.

Det kan vara en tuff miljö på fler än ett sätt. Därför ser Nanna och hennes gäng till att prata av sig om allt som händer, och inleda varje dag med ett slags debriefing.

Arbetsledarna har 24 timmars beredskapstjänst. Det innebär att vara beredd både på att göra utryckningar till olycksplatser eller kalla ut snöjröjningen när vädret så kräver. Riksväg 66 är en klass 3-väg, vilket innebär plogning vid en centimeter snö. Nattutryckningar är vanliga. Avstånden gör att det kan ta timmar att åtgärda en skylt.

– Man vill ju helst inte ha ett samtal om en skylt eller ett träd som blåst ned i i Särna, 14 mil bort en fredagskväll, säger Nanna och skrattar.

Året har några månader som är tuffare än andra. Då får Nannas team jobba extra hårt för att upprätthålla säkerheten på fjällvägarna.

Först är det avåkningar under svarthalkan i november, sedan fastkörningar i blötsnön i december, och så vårflod i Västerdalälven längs med riksväg 66.

För utomstående är det lätt att tro att snön är den stora utmaningen. Men stora snömängder är normalt – den enda gången Svevia-teamet upplevt snö som ett problem var häromåret då det kom 30 centimeter i maj, och plogbilarna redan ställts undan för säsongen. Eftersom skidsäsongen var över gick det ändå relativt smärtfritt att hantera utan stora störningar. När regn förvandlar vägbanan till is, det är då vägen blir farlig.

– Underkylt regn är det absolut värsta, säger Mattias Olsson.

– Man vet inte när det slår till. Det syns inte riktigt på väderstationerna, helt plötsligt blir det bara halt.

Köld är däremot inget som kollegorna i Malung bryr sig om. Vid -20 torkar allt upp, och bristen på fukt gör väglaget säkert. Efter jul blir förhållandena
oftast bättre, en kombination av stabilare väder och den rutin som kommer längre in på säsongen efter att inkörningsproblem och utrustning åtgärdats.

Men vissa saker förblir en utmaning hela vintersäsongen. Uppe på fjället, från Sälens by till Tandådalen, är vägen inte längre klass 3 och får därför bara sandas, vilket gör det svårare att halkbekämpa. Och här är det inte bara mycket tät trafik, här blir det ofta stopp som får stor påverkan:

– Fjällvägen upp till Sälen är brant, smal och krokig. Det händer att tung trafik utan bra däck fastnar, och blir det stopp är det 13 mils omledningsväg. Man får åka runt hela fjället för att ta sig tillbaka så det får ju inte ske, säger Nanna Gothe.

– Då blir det så väldigt långa köer. Här måste vi hela tiden ligga steget före.