Doften av asfalt - ännu är säsongen inte slut

– Det här är ett jättesnabbt jobb.

Hon berättar att arbetslaget har jobbat ihop länge och är ett sammansvetsat gäng där alla vet vad som ska göras. Och snabbt går det. Nästan lika hastigt som maskiner och medarbetare dyker upp i området är de på väg därifrån, bara några timmar senare. På eftermiddagen väntar ett ungefär lika stort jobb på Hisingsleden i Björlanda. I går var de i Mölndal för att lägga asfalt på en plan intill universitetsbyggnaden Pedagogen. I morgon drar ”hela cirkuståget”, för att använda Malin Stenbergs ord, vidare till Vårgårda och ett betydligt större jobb på E20, där de förväntas stanna i två veckor.

Så rullar det på. Hela säsongen, från 1 april till den 22 december. Mindre jobb varvas med större. Privata uppdrag med offentliga.

– På Svevias avdelning för utlägging av asfalt här i Göteborg, har vi många privatjobb, de utgör nästan 35 procent av våra uppdrag, konstaterar Malin Stenberg.

Hon gillar variationen och bredden. Det gör alla i arbetslaget. Att ena dagen få lägga en garageinfart och nästa en stor väg gör jobbet omväxlande och därmed roligare. Dessutom är själva asfaltsläggandet bara en del av allt som kan ingå i ett uppdrag. Särskilt när vägföreningar och liknande står som uppdragsgivare brukar alla möjliga sorters förfrågningar komma upp.

– Vi lägger rör, gräsmatta om någon frågar, stödkanter med grus och vi sätter kantsten. Folk tror ibland att det vi gör bara är asfalt, men vi gör hela nischen. Vi löser allt! Om det är något speciellt vi inte kan ordna med själva ringer vi bara in en underleverantör, säger hon.

På plats i Hjuvik går jobbet helt enligt plan. Några av de som bor i området passerar med nyfikna frågor. De flesta verkar väl upplysta om varför Svevia är här, vilket underlättar arbetet. Arbetsledaren Rasmus Anker berättar att så inte alltid är fallet. Det är vägföreningarnas uppgift att stå för utskick, skyltar och informera om vad som ska göras och när vägarna är avstängda. Inte särskilt ofta, men då och då händer det att knappt någon av de som bor i det aktuella området vet vad som är på gång förrän Svevia redan är där med asfaltläggare, vält och tonvis med asfalt.

− Då kan vi få en del kommentarer av olika slag, inte bara trevliga. Det händer att folk är arga och undrar varför de inte kan köra på den eller den vägen. Eller ifrågasätter varför vi inte har lagt asfalt på deras gata. Men vi gör ju bara det som är beställt, säger Rasmus Anker.

Han tycker att den här typen av uppdrag ibland kan vara betydligt mer utmanande än de större. Ofta behöver de lägga ner mer tid på de små privatkunderna med många telefonsamtal och besök.

− Det kan finnas många viljor på en och samma gata. Ibland är den stora utmaningen att komma överens. När vi går igenom offerten händer det att kunden säger ”vi tar det sen”, men så kan inte vi jobba. Vi måste ha klart vad de vill ha innan vi åker dit och påbörjar arbetet, säger Rasmus Anker.

Samtidigt förstår han att vägföreningar kan vara ovana beställare och ha många frågor. För även om de flesta kunder är återkommande kanske det går lång tid mellan uppdragen.

− Vissa anlitar oss bara vart tjugonde år. Då får vi hjälpa dem att hitta bra lösningar. Allt bygger på personliga relationer och på att vi skapar en god kontakt, säger han.

Den här gången är det två små sommarlovslediga pojkar som står för kontaktsökandet. De kommer hand i hand, fem och åtta år gamla, och ställer sig vetgirigt i närheten av Malin Stenberg. Hon ser till att de håller sig på avstånd från den varma asfalten, och nästan direkt börjar de överösa henne med ovanligt insatta frågor. Om maskinerna, om kantförsegling och asfaltens egenskaper. Det visar sig att deras pappa jobbar i en närliggande bransch och att de redan lärt sig en hel del via honom.

Malin Stenberg känner igen mönstret. Även hon lärde sig yrket genom att följa med sin pappa. Han är i dag 78 år, men rycker fortfarande in som konsult i asfaltbranschen med jämna mellanrum.

− Många är släkt här. Min pappa, min bror, min man och hans två söner arbetar med asfalt. Och jag vet många i branschen som är far och son, säger Malin Stenberg och fortsätter:

− Det finns ju ingen given utbildning, så det är ofta så man lär sig yrket, genom kontakter. Själv började jag som läggarlagets allt-i-allo. Sedan lärde jag mig att köra maskinerna.

Hon tror sig ha haft stor nytta av att bli upplärd på det sättet. Inte minst på sin nuvarande position.

− Det är lättare att komma in som platschef när jag kan jobbet och vet vad jag pratar om, det ger mer respekt, säger hon.