Specialister som tämjer berg och förhindrar katastrofer

Han beskriver det pågående uppdraget som ”vanligt, lite halvtrångt och bökigt”. Det går ut på att säkra berget längs en sträcka på 100 – 200 meter av den enda väg som förbinder halvöns drygt 500 fastigheter
med resten av fastlandet.

− Om ett block faller blir det totalstopp. Kanske katastrof. Det får helt
enkelt inte hända, säger Jan-Ove Engström.

Från början var planen att den här bergssäkringen skulle få vänta någon månad. Men så ändrade Trafikverket sin bedömning och uppdraget blev en akutåtgärd. När I Perspektiv besöker platsen är det fortfarande november och Svevias bergspecialister har varit igång i ungefär en vecka på uppdraget längs väg 1020. De har hunnit få undan en del vegetation och skrotat bort flera lösa block. Nästa steg är att förstärka berget genom att sätta bult i form av meterlånga armeringsjärn som gjuts in i betong.

Christoffer Kall är arbetsledare och utbildad berggrundsgeolog. Han berättar att utgångspunkten är att bara göra det nödvändiga. Inte något som skadar berget och miljön mer än vad det gör nytta.

− Stora block högt upp väljer vi ofta att bulta. Är det bara mindre sten klär vi in berget med nät. Generellt vill vi behålla så mycket av berget som möjligt. Tar vi bort för mycket skadar vi det. Dessutom är det en kostnad både ekonomiskt och för miljön att transportera bort bergmaterialet, säger Christoffer Kall.

Att avgöra hur mycket berg som måste tas bort kan vara lurigt. Särskilt när det handlar om naturberg. Christoffer Kall säger att naturberg tenderar att se lösare ut än vad det är.

− Vi får lyssna på berget. Låter det ihåligt när vi bomknackar är berget löst. Vi tittar också på hur sprickorna går. Stora runda hällar är ett tecken på att det är stabilt, säger han, pekar på bergväggen och tillägger:

− Det har trots allt stått här sedan den senaste istiden.

Snart är Tomas Jönsson på väg upp med liften. Från korgen borrar han i berget med en handhållen luftborrmaskin. Ett jobb som ser
oerhört tungt ut. Kanske tyngre än vad det är. En van bergarbetare
använder trots allt inte så mycket muskelkraft, utan låter borren göra
jobbet.

Under en vanlig arbetsdag kan Tomas Jönsson borra ett 20-tal hål på det sättet. När han får frågan vad som är den största
utmaningen med hans jobb svarar han ”att komma hem i behåll”. Tonen är skämtsam, men bakom orden ligger en stor dos allvar. Säkerheten måste konstant vara i fokus då det är ett riskfyllt arbete. Det är höghöjdsarbete, tunga maskiner, stenblock som kan rasa, trånga utrymmen och passerande trafik.

På länsväg 1020 är det trångt. Till och med ovanligt trångt för att vara ett standardjobb, tycker platschefen Jan-Ove Engström. På ena sidan sluttar berget ner mot vägbanan. På den andra ligger en emellanåt torrlagd havsvik, som efter helgens kraftiga regn är mer än välfylld. Ändå är det ett typiskt uppdrag för Svevias berggrupp. Det är tidsmässigt kort. Bara två veckor på plats, vilket är vanligt.

– Men det är lite olika. Tidsåtgången är alltid svår att bedöma på förhand. Särskilt när vi spränger kan det ta längre tid, säger Jan-Ove
Engström.

Uppdragets geografiska läge är också ett återkommande scenario. En stor andel av berggruppens åtgärder görs på västkusten. Trots att
det inte skulle behöva vara så. Kontoret finns i Göteborg och rent organisatoriskt ingår de i Svevias divison Anläggning, men via ett avtal med Trafikverket tar de uppdrag över hela landet. Från norr till söder.

Jan-Ove Engström berättar att de har säkrat bergtunnlar under Malmbanan, varit i Östergötland och Värmland. Snart väntar järnvägsjobb i Dalsland. Tidig höst är bergsäkringens högsäsong. Liksom sommar och vår. Så fort det blir lite kyligare går det inte längre att sätta bult. Även snö ställer till det. Då blir uppdragen både färre och annorlunda. Vintertid jobbas det mycket inne i tunnlar och slutna bergrum.

− Vi gör förstärkningar och tätning av vattenläckage. Ofta blir det nattarbete, säger Jan-Ove Engström.

Han konstaterar att han har ett varierat arbete. I de flesta fall krävs speciallösningar.

− Varje uppdrag är unikt, men det är bara att göra det bästa av det. Vi har utrustningen, kunnandet och erfarenheten.

Christoffer Kall håller med. Alla i gruppen måste kunna improvisera och vara kreativa. Förutsättningarna förändras hela tiden. I dag har de i alla fall vädret på sin sida.

− Det bästa med jobbet är att få vara utomhus, som nu, säger Christoffer Kall och slår fast att ett uppdrag av det här slaget, en solig dag i bohuslänsk skärgårdsmiljö, har sina fördelar.

Bäst trivs Christoffer Kall när han får klättra. Berggruppen har egna bergsklättrare och ibland händer det att han arbetsleder hängandes i sele utmed bergets vägg. För tillfället är det ingen klättring på gång. Det blir aktuellt främst när miljön är så svåråtkomlig att varken lift eller borrigg går att använda. Som på riktigt höga höjder eller ovanför vatten och skog.

Senare i höst ska berggruppens klättrare ta sig an Ramberget i Göteborg, den branta del som kallas Ättestupan.

− Det blir speciellt. Men under de förutsättningarna orkar man inga långa pass. I stället för de 20 bult som Tomas sätter här på en dag,
kommer vi nog upp i max fem, säger han.